Jag har tyckt om henne sen jag såg Mia och Klara första gången, men igår fick jag en större och mer helhetsbild av kvinnan bakom karaktärerna. Och mycket av det hon sa kände jag mig så väl igen mig i vilket inte var så kul så det var många känslor som bubblade upp här hemma. Ena sekunden grät jag som en tok och andra skrattade jag så tårarna rann istället.
Hon talade om manus, och jag tolkade det som livets manus. Att alla har vi en tanke, en dröm, en idé om hur livet kommer att se ut. Det är redan ett färdigt manus som bara är att följa med i. Hennes manus som så många andras manus blev inte som hon hade tänkt sig, och när jag går till mig själv så har verkligen inte mitt manus för livet blivit som det tänkt sig.
Mycket i mitt eget manus har jag fått sudda ut och skriva om, och mycket har gjort ont, väldigt ont. Medan många andra saker har gjort mig så lycklig, just för att manuset har fått skriva om sig själv under de dagar jag levt. Jag är ganska bra på att måla upp en bild om hur jag vill att livet ska se ut och sen kan jag bli otroligt upprörd och ledsen när det inte alls blir som jag tänkt, det har gjort otroligt ont flera gånger då mitt manus har skrivits om. Min själ har slitis itu både en och två gånger och jag har varit med om mycket tok här i livet som jag nu lyckats vända till något positivt och gör om det till erfarenheter som jag kanske kan dela med mig av i framtiden när tiden är mogen.
Jag börjar sakta men säkert bli hel i själen igen och att få se Mia igår fick mig att gå ännu ett steg framåt, ett steg framåt i rätt riktning och försöka att låta manuset skriva sig själv vart eftersom...
Inte ha ett färdigt manus som kanske kommer göra mig besviken, nu ska jag skriva mitt manus tillsammans med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar