Att slitas mellan hopp och förtvivlan är fövirrande och hemskt jobbigt, att slitas mellan en tro så stark att man tror att man kan övervinna allt och en tro att livet är det hemskaste som finns och att man inte vill vara en del av det, det är galet jobbigt.
Just nu sitter jag i soffan tillsammans med Märta och hela familjen är åter igen samlad, ordningen är återställd.
Den här veckan har varit bland de värsta i mitt liv. Jag höll på att förlora en viktig personlighet i min närhet, finaste Svea höll på att gå bort för oss. Men hon är en kämpe, en otroligt stark kämpe som valde att kämpa och komma tillbaka till oss.
Allt började i söndags då vi var hos svärmor för att hämta bildäck, då märkte vi att Svea inte var sitt vanliga fantastiska jag. Hon kräktes och ville inte äta, måndagen blev hon bara värre, lika tisdag och på onsdag åkte vi akut in till veterinär här i Gävle. Där blev det blodprover, röntgen och flera timmars väntan... vi fick svaret;
Den här hunden behöver akut vård som vi inte kan ge här.
Iväg till mamma och pappa för att lämna nyckel till lägenheten så de kunde titta till katterna och fort som fasen bar det av till Falun. Där fick vi det fint inlindat att Svea kanske inte skulle överleva detta, klumpen i magen växte, skulle vi inte få ha fina Svea hos oss längre? Hon blev inskriven och vi sa hej då och lämnade vår bäbis på djursjukhuset. Med tårar i ögonen åkte vi till svärmor, och där blev vi kvar... Tills idag söndag.
I torsdag blev hon opererad och det var inte ens säkert att hon skulle överleva en operation, men den jäkla hunden klarade sig! Mjälten är nu borttagen och när vi fick hämta henne idag blev hon så himla glad, hon pratade och hon var verkligen som en helt annan hund än den hon varit de senaste dagarna. Den trötta och orkeslösa Svea var ett minne blott och den Svea som vi är vana vid att se var tillbaka.
Tårarna förvandlades till glädjetårar och den lilla hunden blev så himla glad när hon fick träffa stora hunden igen, vilken lycka, vilken glädje!
Vår familj är hel igen!
