Kanske alla hoppas på det där lyckliga filmslutet, där kärleksparet får varandra. Där deras hopplösa och oftast förbjudna och krångliga kärlek får flyga fritt och det slutar med att de kysser varandra, gifter sig, sitter på en parkbänk och skrattar åt något fånigt... Eller att de möts på en bro emellan dem och allt ont som funnits emellan dem är som bortblåst med vinden...
Vi på andra sidan, som inte är i filmen antar att de lever lyckliga i alla sina dagar och att deras kärlek kommer växa sig allt starkare för varje minut som går. Kan det verkligen bli så i verkligheten? I filmens värld verkar det som att allt är tillåtet i slaget om kärlek, men är det så i det verkliga livet? Hur mycket får man egentligen slåss för sin egen lycka, hur mycket ska man slåss? Går det att slåss för mycket så man inte orkar mer?
Hur mycket ska man hjälpa ödet på traven egentligen, går det ens att styra ödet åt det håll man själv kanske vill? Om jag vill gå åt höger men ödet drar mig åt vänster... Det är ju ganska lätt att rymma undan och tolka in vad ödet ville "nja det var nog inte meningen det där", det är otroligt lätt att rymma undan när det är känslor som det handlar om.
Jag personligen är väldans bra på att använda uttryck som innehåller ödet och det är mycket för att skydda mig själv. Skydda mig från de känslor som jag inte vill kännas vid, känslor som gör ont. Jag vill ju gärna tro på ödet och att det är ödet som har fört mig hit, där jag är idag, men jag tror ändå inte riktigt att det BARA är ödet som är med och påverkar, jag tror att JAG kan påverka ödet och att jag har varit med och påverkat det många gånger i mitt 25åriga liv.
Jag vill gärna tro att ödet kommer föra mig till det där lyckliga slutet som kommer bli en underbar början, men jag tror även att jag själv kommer vara med att påverka vilken väg till det lyckliga slutet jag kommer att ta.
Min personlighet och mitt liv präglas väldigt mycket av just filmer med deras lyckliga slut och musiken som finns runt mig, utan musiken hade jag nog inte alls levt som jag gör idag, jag kanske inte hade levt i huvudtaget? Jag tror att det är med hjälp av musiken, alla låttexter och filmer med deras dialoger som jag är just här.
Jag befinner mig ofta i egna musikvideor när jag går och har hörlurarna i öronen med musik strömmande in i hjärnan på mig. Det händer speciellt ofta när jag sitter på bussen till jobbet, det är där jag kommer på att mina smarta idéer som jag sedan ska försöka genomföra på bästa sätt. Det är där allt händer, på bussen, i min egna musikvideo.
Det är ju liksom till mig som sångaren sjunger, det är till mig som allt är menat. Jag tolkar alla texter utifrån mitt eget liv och där jag befinner mig just nu, och det är nog den bästa terapi som man kan få. Underbara låttexter är bland det finaste som finns i mitt liv och många utav texterna kan jag placera in i mitt liv.
Jag tror att med hjälp av musiken och filmen, mina två stora intressen, med hjälp av dem kommer jag starkt kunna påverka mitt eget öde...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar