På bilden är det jag och finaste vovven Svea. Här är vi på promenad runt Bollan i söndags då det var så fantastiskt väder ute. Måste säga att jag kände mig ganska häftig när jag gick omkring med en gigantisk hund och jag själv är ganska kort. Det måste ha sett ganska roligt ut. Snälla och fina Svea.
Helgen bjöd verkligen på spontanitet, helt galet att det blev som det blev men oj så underbart lyckat det blev. Jag är ju inte direkt där där spontana människan alla gånger, i alla fall inte i min privaperson, mest på jobbet för där krävs det spontanitet i vardagen och kunna byta spår ganska snabbt... Men den här Veronica som är hemma, hon gick från att vara överspontan i slutet av tonåren till att bli en "tråkmåns".
Men i lördagskväll så kände jag att fasen, det är dags att vara lite som jag är egentligen. Och ja, jag säger då det, otroligt himla sjukt glad över det är jag. Har fått skattat mig blå i ansiktet så magen krampade och tårarna rann. Jag har fått gosa gigantisk vovve som har större tassar än vad mina händer är, jag har promenerat i en strålande sol, det kändes som vår i luften och stämningen var på topp.
Otroligt lite sömn (läs 20 minuter) mellan lördag och söndag resulterade detta spontana i, men vad gör det när man får sitta vaken en hel natt och pratat och diskuterat om viktiga saker, jobb, karriär, plugg, barn, framtid, politik, böcker & universum.
Nattlig promenad under svart himmel!
Träningsvärk till tusen, och det var länge sen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar